Sverige är ett av världens mest demokratiska länder. Här har alla rätt till att få vara den man är oavsett varifrån man kommer. Vi har en tydlig yttrandefrihet och religionsfrihet som tillåter oss att få tycka, tänka och tro på exakt vad vi vill, samtidigt som vi har en öppen HBTQ- kultur och värnar starkt om djurens rättigheter. Alla svenska medborgare har dessutom rätt till sjukvård och skola. Men ändå så brister det på många plan i det svenska samhället.

Trots vår medmänsklighet och empati så lider vi av stora samhällsklyftor och en segregation som separerar oss allt mer och mer från varandra. Detta är inte något som skett över natten, på en vecka eller ett år. Detta är och har varit ett stort problem som pågått i flera decennier. Man har försökt att få olika människor med olika förutsättningar att närma sig varandra och bilda ett hållbart samhälle, men gång på gång har det nästan skapat större klyftor. Insatserna som använts har aldrig varit tillräckliga och många gånger har försöken misslyckat enbart på grund av att det endast varit enskilda individer som försökt förminska klyftorna, istället för en genuin politisk satsning.

Dessutom råder det om en stor hemlöshet i Sverige. År 2017 kunde man genom socialstyrelsens kartläggning se att nästan 33 250 personer inte har något hem. Då har man uteslutit de hemlösa människorna som inte står med i den ordinarie bostadsmarknaden. Det betyder alltså att det finns så många fler barn, unga och vuxna som idag inte har något tak över huvudet. Att så många människor, bara för ett år sedan, inte har ett hem att kalla sitt i ett land som Sverige är ofattbart.

Ändå har vi så mycket att vara stolta över i vårt land. Men denna orättvisa många människor behöver bekämpa, oftast ensamma, är fruktansvärd och inhuman. Det finns dock saker som vi vanliga medmänniskor kan göra, så länge fler börjar engagera sig politiskt och kämpar för en förändring.

Ett återkommande problem som inte tycks ha förbättrats är det nuvarande skolsystemet som under flera års tid halkat efter i de politiska prioriteringarna. I dagsläge rör det sig om stora klyftor bland elever redan i grundskolan där en av de största faktorerna är den socioekonomiska bakgrunden. Redan tidigt upplever elever att det spelar stor roll vilken skola man går i, vem man är som person och vilken bakgrund man har.

I en nordisk studie från år 2016 undersökte man 15-åringars presentationsförmåga i skolan. Med hjälp av den kunde man se att Sverige var det näst sämsta landet och Sverige tidigare varit den nionde mest likvärdiga skolan enligt OECD. Numera befinner man sig på plats 35 vilket är en stor sänkning. Genom studien kunde man dessutom se de stora skillnaderna mellan elever som hade utländsk bakgrund gentemot de med svensk, men också att antal hög- och lågpresterade elever ökat kraftigt.

På grund av dessa klyftor och skillnader i klassrummen ökar även psykisk ohälsa hos barn redan vid tidig ålder som gör att allt färre klarar av skolan när de kommer upp i högstadiet och ska läsa vidare till gymnasiet. Det ställs alldeles för hårda krav på vad eleverna ska lära sig tidigt i skolan och det handlar framförallt om att ta ett eget ansvar som många elever vid 13-15 års åldern inte klarar av mentalt. Man lär eleverna att den främsta fokusen ska ligga på att prestera bra och nå resultat och mindre på den personliga utvecklingen.

Barn ska inte redan vid 10 års åldern känna att dem inte kan eller inte har en chans att prestera lika bra som alla andra i samma klassrum. Det är skolans ansvar att se till att varje elev har samma förutsättningar för att lyckas och fortsätter den höga psykiska ohälsan i skolrelaterade sammanhang måste en förändring ske. Det är dags att få upp ögonen för elevernas hälsa och skapa ett skolsystem som gynnar barnen och inte stjälper dem.